Den 18e februari 1983 föddes jag på Södertälje sjukhus.
En liten flicka på 4350 gram och 52 cm lång.
Mamma har berättat för mig att hon alltid var säker på att det var just en flicka hon skulle få!
Lika säker var hon på att jag skulle få en flicka.
Jag hade såklart en pappa också.
Det var mamma - pappa - barn på den tiden, en tid som jag inte direkt har några minnen av, fick en bror vid namn Johan och sen var det slut på vad man kallar familjelyckan.
Mamma lämnade mig hos pappa och tog med sig Johan till Danmark, ner till min mormor och morfar.
Det är i princip här jag börjar minnas saker lite.
Hur som helst, en dag dök mamma upp på mitt dagis, vi skulle åka till Skansen hade hon sagt men i själva verket var vi på väg mot Danmark.
Minns att mamma lärde mig säga godis på danska och att jag vann lite pengar på en enarmad bandit, på båten, som jag sedan köpte godis för.
Jag kommer ihåg hur lycklig jag var över min vinst!
Barndomsåren är svårt att beskriva, det är så blandat med en massa bra minnen men också en massa dåliga som jag dock faktiskt har lagt bakom mig. Det var hur som helst mycket förvirring och flyttande som pågick under de första åren fram tills vi hamnade i Christiansfeld, där jag trivdes som fisken i vattnet.
Jag trivdes med skolan, älskade min klass, kände mig verkligen hemma och nöjd med tillvaron.
Så kom det en dag då vi fick besök av min pappa, han hade såklart saknat sina barn i alla dessa år, vi reste också till Sverige på semester och efter det skulle vi flytta till Sverige.
Det ville inte jag så jag försökte straffa mamma och pappa (mest pappa för jag tyckte det var hans fel), det funkade inte så vi hamnade i Södertälje.
Jag var nog bitter och gjorde små revolter fram tills jag träffade min första vän i Sverige, vid namn Asta, efter det flöt det på kan man säga.
Jag träffade snabbt min vapendragare Sabrina och vi har hängt sedan dess!
Skolan funkade, jag gillade plugget enda fram till gymnasiet.
Gymnasietiden var helt okej också första året, jag träffade nya människor, kände mig vuxnare och visare, hade pojkvänner, började gå ut, skaffade extrajobb på bio, fick smaka på det goda livet - dvs mitt "egna" liv.
Hemma var det en bråkig tid, trivdes inte med läget direkt, längtade att bara få vara mig.
Tappade intresset för skolan och skolkade väldigt mycket sista året. Lyckades dock ta studenten, det var en lyckans dag. Dagen efter flyttade jag till Luleå.
Det visade sig att Luleå aldrig var någon bra ide, en massa andra dåliga ideer och tider följde mig också.
Många misstag har begåtts och jag har fått lära mig själv på den tuffaste vägen vad man bör och inte bör göra i livet.
Misstag med min vikt, min familj, mina vänner, kärleken, ekonomin....alla sortens misstag man kan göra.
Livet går vidare och man lär så länge man lever.
Sedan jag träffat mitt livs kärlek, Ali, och vi fått barn tillsammans så försöker jag få rätsida på alla misstag jag gjort, tänker hela tiden på hur jag ska utvecklas som människa och som mamma.
Det går inte i den fart jag vill, men det är helt okej för jag vet att det kommer SKE. Jag kommer lyckas.
Det får ta den tid det tar, under tiden njuter jag av min egna familj, Ali och Melina, samt att min relation med mamma och pappa är bra, och att jag har de bästa av vänner.
Mina mål: Gå ner i vikt. Gifta mig. Utbilda mig. Jobba. Skaffa barn nummer 2. Leva livet till fullo.
Avslutningsvis: Om man går fort och ler hela tiden så hinner ingen se att man är ful!