HemFörlossningsberättelse: Nelson!
Denna förlossningsberättelse börjar den 26/7 2012, då jag anlände på Huddinge sjukhus tillsammans med Ali, mamma och Torben efter en lite hektisk morgon!
Hektiskt för att mamma ville iväg NU NU NU, hon hade ju sett fram emot förlossningen nästan mer än vi själva:)
Sedan hade vi väntat på pappa och Cicki som skulle hämta Melina!
Klockan 13.00 var vi på plats hur som helst, vi blev visade till förlossningsrummet direkt eftersom de väntade mig för igångsättning - vilket hade bestämts dagen innan till min mammas stora lycka (och även min egen för det va väldigt tungt och obekvämt vid det laget).
Hektiskt för att mamma ville iväg NU NU NU, hon hade ju sett fram emot förlossningen nästan mer än vi själva:)
Sedan hade vi väntat på pappa och Cicki som skulle hämta Melina!
Klockan 13.00 var vi på plats hur som helst, vi blev visade till förlossningsrummet direkt eftersom de väntade mig för igångsättning - vilket hade bestämts dagen innan till min mammas stora lycka (och även min egen för det va väldigt tungt och obekvämt vid det laget).
Förlossningsrummet!
Blev undersökt ganska direkt, efter att jag hunnit ta en dusch, tappen var då 50 procent utplånad och jag var öppen 1,5 cm men jag var mjuk och "fin" så de beslutade att ta hål på hinnorna.
Sagt och gjort - klockan 13.30 så avgår en SJÖ av klart fostervatten, vatten som fortsatte forsa ut med jämna mellanrum ska jag tillägga.
Nyduschad/efter att de tagit hål på hinnorna! Taggad även om jag ser trött ut redan här:)
En förväntansfull pappa:)
Vi blir sedan lämnade ensamma under en tid, vi är alla väldigt taggade och vid gott humör.
Lyssnar musik, spelar lite kort och snackar allmänt.
Jag börjar känna lite små värkar men det är absolut inget som stör min smärtgräns på något vis.
Ali och Torben går iväg för att fixa lite mat medans mamma och jag babblar vidare samt uppdaterar på Facebook om vad som händer.
Sedan åt vi allihopa, väldigt god grön curry med ris åt jag:)
Mamma hade fått samma mat men det var för starkt för henne så Ali gick iväg och köpte hamburgare till henne!
En förväntansfull mormor:)
Klockan 17 så undersöker de mig igen, då var jag öppen 5 cm och som sagt hade jag inte haft så speciellt ont under tiden som gått så då tänkte jag att HALLELUJA det här går ju bra och kommer säkert gå fort.
Taggad till tusen med andra ord!
Värkarna tilltog och kom cirka varje 3-5 minuter, ont började det göra också.
Fortfarande uppdaterades Facebook och humöret var fortfarande fint mellan värkarna.
Sedan hände det ingenting alls fram till klockan 20, då kopplade de på värkstimulerande droppet som jag verkligen inte ville ha eftersom jag hade det under min första förlossning och det gjorde så satans ont så jag ville undvika det denna gång MEN barnmorskan ville inte höra på mig.
Klockan 21 börjar jag med lustgasen på lägsta nivån.
Då hade jag väldigt onda värkar som bara gjorde mer och mer ont. Jag visste ju förloppet med droppet, det skulle bara bli värre.
Vid 22 tiden så höjdes lustgasen för då hade jag för jävla ont rent ut sagt, då var mitt humör inte alls på topp längre. Här redan uttrycker jag mig tydligt om att jag vill ha EDA.
Barnmorskan säger att nej då, det behöver jag inte ha, det här är 2a barnet och det ska gå så fint utan.
Fortfarande var jag 5 cm öppen så att värkar gjorde mer ont hade inte gjort någon nytta alls.
Värkarna kommer i stort sett hela tiden nu och jag tjatar om EDA varje gång jag ser någon sjukhuspersonal - ingen lyssnar. De säger åt mig att värkarna inte är så kraftiga på ctg, detta fast jag förklarar för de att mina värkar inte syns på vanligt ctg utan man måste sätta inre värkmätare men det ville de inte göra.
Stämningen i rummet är inte längre "glad", Torben har stuckit hem, mamma och Ali sitter och försöker vara ett stöd för mig men jag är HELT borta i mina smärtor och arg för att barnmorskan inte lyssnar på mig utan fortsätter neka mig EDA utan att ge mig någon vettig anledning.
Jag förklarade gång på gång att det hade gått så bra vid 1a förlossningen när de gav mig EDA, då hade jag öppnat mig direkt efter.
Jag var ledsen och upprörd så vid 23.30 beslutar de att, istället för att ge mig EDA, stänga av droppet samt ge mig bricanyl för att stanna av allting.
Underbart tänkte jag först, tills jag insåg att värkarna fortsatte ändå - då fick jag en till bricanylspruta som inte heller den hjälpte.
De fortsatte propsa på att värkarna inte var så kraftiga som jag påstod och jag fortsatte be om EDA, här beslutar de sig för att ge mig morfin 10 mg istället - klockan var då runt 01.
Jag var väldigt tveksam till morfinet, var faktiskt rädd för att få det MEN jag hade så ont och var så desperat att bli lindrad i min smärta så jag gick med på det.
En timme går och de hemska värkarna fortsatte trots morfin + lustgas, det går inte att prata med mig, var så arg, ledsen och trött. Då ger de mig ännu en spruta morfin 10 mg varpå de lämnar mig resten av natten.
Mamma var den enda som fick röra mig, genom att smeka mig på benet, alla andra som kom nära mig röt jag bara åt. Mellan värkarna så var jag heeeeeeelt borta av trötthet och morfin, slumrade till för ett par sekunder för att sedan försöka ta mig igenom en ny värk.
Eftersom de hade lämnat oss ensamma resten av natten så fortsatte det sådär, jag låg och slumrade till, tog mig igenom värkarna med EN SPÄND kropp som spände emot totalt.
Efter MASSA värkar, bricanyl och morfin - long way to go!
Strax innan 07 kommer min barnmorska in, hon kopplar på det JÄVLA droppet igen som jag INTE ville ha på eftersom jag hade egna värkar samt att hon inte ens undersökte mig för att se om jag var öppen mera sedan föregående kväll - enligt henne hade jag ju inte haft tillräckligt starka värkar för att något ska ha hänt.
Istället skulle hon klämma på min mage mitt under en värk varpå jag får nog och skriker åt henne: RÖR MIG FÖR FAN INTE NU.
Hon går ut och strax därefter kommer en undersköterska (tror jag) in och då grät jag till henne att barnmorskan inte ens hade kollat hur öppen jag var, vilket denna gjorde istället medans jag ligger och har så ont o gråter hon meddelar glatt att nu var jag minsann öppen 9 cm.
Jag ville ha EDA men nej det var inte tid för EDA, bad de stänga av droppet men det gjorde de inte heller (fast det va mina egna värkar under natten som öppnat mig), så jag fick ligga där och plågas.....verkligen plågas.....
Varje värk, som kom precis konstant, gjorde så ont att jag trodde jag skulle dö så hela kroppen spände emot precis HELA tiden, mellan värkarna var jag BORTA helt, hade ingen aning om tid och rum, vilka som var där, allt var svart tills nästa värk.
Vid 09.00 tiden tvingar de mig att lägga mig på sidan så att han skulle kunna sjunka ner bättre.
Efter en timme vill jag byta ställning för att mitt ben har domnat på den sidan men det fick jag inte göra.
10.10 börjar krystvärkarna, då pushar de mig HELA tiden att krysta, inte pausa någonting alls bara trycka trycka trycka tills han kom ut 10.18 den 27e juli 2012 efter 3 krystvärkar.
Varje värk, som kom precis konstant, gjorde så ont att jag trodde jag skulle dö så hela kroppen spände emot precis HELA tiden, mellan värkarna var jag BORTA helt, hade ingen aning om tid och rum, vilka som var där, allt var svart tills nästa värk.
Vid 09.00 tiden tvingar de mig att lägga mig på sidan så att han skulle kunna sjunka ner bättre.
Efter en timme vill jag byta ställning för att mitt ben har domnat på den sidan men det fick jag inte göra.
10.10 börjar krystvärkarna, då pushar de mig HELA tiden att krysta, inte pausa någonting alls bara trycka trycka trycka tills han kom ut 10.18 den 27e juli 2012 efter 3 krystvärkar.
Alldeles färsk! Född vecka 35+4, 4215 gram tung och 53 cm lång :)
Inte helt konstigt efter morfin, samt blivit stressad på vägen ut så var Nelson slapp i början, de for iväg med honom bort från mig och där var det helt svart för mig men jag lyckades krysta ut moderkakan hel o fin också.
Såg Nelson först när mamma fick sitta med honom hud mot hud, hon grät av lycka men det gjorde inte jag.
Det blev inte bättre när de skulle trycka en massa på min mage för att pressa ut blod från livmodern, när de fortsatte med droppet + de fick sy mig.
Då hade jag åtminstone återkommit från mitt svarta hål av omedvetande som jag befunnit mig i men jag var istället fruktansvärt arg över hur jag hade blivit behandlad under hela förlossningen.
Mest tyckte jag de hade förstört magin som annars blir när ens barn är förlöst och ute och man lägger sina ögon på sitt underverk för första gången, då man gråter tårar av lycka och känner sig så stolt över vad man åstadkommit - INGET av detta hade jag fått uppleva denna förlossningen eftersom jag befann mig i mitt svarta hål av omedvetande.
Såg Nelson först när mamma fick sitta med honom hud mot hud, hon grät av lycka men det gjorde inte jag.
Det blev inte bättre när de skulle trycka en massa på min mage för att pressa ut blod från livmodern, när de fortsatte med droppet + de fick sy mig.
Då hade jag åtminstone återkommit från mitt svarta hål av omedvetande som jag befunnit mig i men jag var istället fruktansvärt arg över hur jag hade blivit behandlad under hela förlossningen.
Mest tyckte jag de hade förstört magin som annars blir när ens barn är förlöst och ute och man lägger sina ögon på sitt underverk för första gången, då man gråter tårar av lycka och känner sig så stolt över vad man åstadkommit - INGET av detta hade jag fått uppleva denna förlossningen eftersom jag befann mig i mitt svarta hål av omedvetande.
Ali och mamma hade kvalitetstid med Nelson medan jag fick eftervård och var helt slut både fysiskt och mentalt!
Väl där fick jag världens bästa vård av både mig och Nelson!
Jag behövde ändå en del vård eftersom jag var alldeles "trasig" därnere efter att ha krystat ut Nelson på bara 8 minuter.
Först framåt kvällen kunde jag börja känna lite glädje efter allt som hade hänt.
Vi var ju kvar nästan en vecka på BB så under den tiden fick jag berätta om hur jag upplevt förlossningen, skrev ett långt "brev" kring det hela till förlossningschefen innan jag for hem också.
Än idag känner jag mig himla missnöjd med hela förloppet, förutom tiden på BB som var fantastisk (om man bortser från att jag hellre hade varit hemma).
I slutändan så är det ändå så att hur nöjd eller missnöjd man än är med sin förlossning så är det SÅ VÄRT DET - du får ju världens finaste bebis med dig hem och det kan INGEN ta ifrån dig! <3
Min älskade lilla skrutt <3
Kommentarer
Postat av: malin
Aj aj! Fyyy vilken elak barnmorska som bemötte dig så.. Tycker din berättelse påminner lite om min kaotiska panik förlossning, hade ett värkarbete på 23 timmar det var jobbigt! Min berättelse finns o läsa i min blogg.
Postat av: Sussi - Livet i söder!
Men fy =( Visst att de kanske vet bäst hur det brukar vara, men man måste ju ändå lyssna till mamman! FRAMFÖR ALLT när det är andra barnet... EDA förstår jag inte alls vrf de nekade till =/
Postat av: Isabell
Vad kul att läsa tillsist:-) Du kämpa på och du fick din lilla prins !!!
Postat av: livetsnyheter.blogg.se
Hejsan!
Jag vill bara tipsa om att jag skickar ut inbjudningar på min blogg till folk där man kan få shoppa kläder och skor för otroligt billiga priser! Det är en hemsida som gör att man får minst 50 % rabatt på kläder,skor,smycken och resor. Dock måste man få en inbjudan för att bli medlem, men jag skickar till alla som vill :) dessutom till alla som blir medlemmar får man 50 kr att handla för. Bra va?
Gå in på det här inlägget och lämna din mailadress så skickar jag en inbjudan per mail till dig :D om du blir medlem själv utan inbjudan får du inga pengar så som 50 kr så bättre att bli medlem av min inbjudan.
http://livetsnyheter.blogg.se/2012/october/fa-klader-och-massa-grejer-till-en-billigare-peng.html#comment
Du behöver inte lämna den offentligt framför alla utan skriv den i mail adress rutan när du kommenterar.
Om du inte tycker om sånna typer av kommentarer kan du ta bort den och jag ber om ursäkt.
Postat av: Lena
Usch, vad tråkigt att dom inte lyssnade på dig. Det är ju nästan 50% som får EDA så det är inget konstigt önskemål.
Under min första förlossning så "fastnade" sonens huvud så att han inte åkte neråt på 3-4 timmar, trots täta regelbundna värkar. Jag fick testa att gå och göra det ena och det andra, men det blev ingen skillnad. Till slut fick jag värkstimulerande, vilket funkade jättebra. Efter förlossningen var mina ryggmuskler helt slut pga dom där extra timmarna. Jag kunde inte stå utan att hålla mig i en vägg på ca 2 veckor. Så jag var sur över att dom inte kunde gett mig värkstimulerande lite tidigare så att jag varit fräschare efteråt.
Svar:
Madeli
Trackback
